Misstro Oss Inte

Just another WordPress site

Mardröm ur verkligheten

Det är onsdag den 24/9 2008. Klockan har just paserat 19:30, trettio minuter kvar tills tåget ska gå. Jag är trött och sliten från kvällen innan. Febern håller sig kvar i kroppen och vägrar att släppa taget, men jag har inte tid att vara sjuk nu.

Beskedet kom helt oväntat, även om jag visste att det skulle bli så här. Jag fick hastigt packa ihop några saker och köpa en biljett från SJ:s hemsida. Jag trodde att jag skulle få mer tid på mig. Att jag skulle hinna förbereda mig.

Nu blev allt så fel, det kom så plötsligt och jag fick aldrig tid att samla mig inför det jag hela tiden fruktat, försökt intala mig, inte skulle kunna hända.

Men nu är jag här, så tungt. Människor passerar förbi, ovetande om min situation där jag sitter på stationen och väntar. Det är nästan som att tiden står still och alla rör sig utom jag.

Så overkligt, som i en bubbla som det inte går att sticka hål på. Någon ropar till lite längre bort i vänthallen och jag återgår för ett kort ögonblick till normalt tillstånd, men så försvinner jag igen.

Jag är på väg till Stenstorp och morgondagens möte i Skövde. Ett möte där migrationsverket ska informera mig om att kvinnan jag älskar ska bli utvisad ur Sverige.

Utvisad! Jag smakar på ordet, försöker förtränga tanken, vill inte veta vad det innebär. Jag får en klump i halsen. Tåget passerar Allingsås, det är mörkt ute. Lika mörkt som min situation.

Resan upp segar sig fram och utanför fönstret bjuds det inte på annat än mörker som då och då bryts av några enstaka ljuskällor när mindre samhällen passeras. En kvinna på andra sidan gången läser en bok med något svärd på omslaget och jag noterar med viss avsmak att kvinnan ständigt kliar sig i mellan benen.

Jag försöker sova en stund, men sömnen vill inte infinna sig. Så är jag äntligen framme. När jag möter upp min flickvän kramas vi hårt, som om det vore sista gången, men vi säger inte så mycket. Finns inget att säga, vi vet båda två vad den andre känner.

Kvällen består av att gå igenom alla rapporter och beslut från migrationsverket. Det är en endra röra av papper skrivna av olika personer. Den ene vet inte vad den andre har gjort och meningarna går ständigt isär. Jag funderar på om jag inte ska bli kursledare och hålla utbildnignar i komunikation hos migrationsverket, kanske skulle bli rik.

Morgonen dagen efter består av ett olidligt väntande på det tåg som ska ta oss till Skövde. En kort resa och en promenad upp till migrationsverkets byggnad. En äldre tegelbyggnad som inte ser mycket ut för världen.

Så står vi utanför dörren, vi tar ett djupt andetag och kliver in. Självklart så funkar inte hissen, så vi får ta trapporna. Jag har redan på förhand bestämt mig för att jag ska tycka direkt illa om vem det än är vi möter.

En kvinna i 50 års åldern möter oss och presenterar sig vänligt, stannar till när hon ser mig och undrar vem jag är. 20 spydiga svar passerar i raketfart min hjärna, men jag förtränger dem och svarar artigt.

Kvinnan bär en stickad historia som jag inte kan avgöra om det är en tröja eller en klänning. Kommer plötsligt att tänka på Mulle från lekis, ni vet det där trollet som dök upp i skogen, där det var meningen att barnen skulle bli nyfikna och undra vem det var, men alla blev istället rädda och alla frivilliga föräldrar med fjällrävenväskor fick trösta bäst de kunde.

Hon vekar nervös tänker jag, skakar lätt på handen och pratar stakigt. Inte så konstigt, med det jobbet. Sitta dagarna i ända och tala om för folk att de måste lämna landet. Tur man skruvar ihop bilar.

Så får vi beskedet, ni måste lämna landet, ni har blivit utvisade. Godtar ni det? Vilken dum fråga, självklart gör vi inte det. Ärendet övergår till polismyndigheten, vi har nu 4 veckor på oss att på egen hand lämna landet.

Det är fredag kväll och jag har just stängt av den gamla TV:n från tidigt 90-tal, utrustad med funktionen att man måste söka rätt på alla kanaler varje gång man sätter på den. Jag vänder på mig igen i hopp om att hitta en ställning som är mindre obekväm än den tidigare i den gamla spjälsängen med sin decimetertjocka skummadrass som sett sina bästa dagar.

Jag kan höra ett X2000 passera Stenstorps station som bara ligger några hundra meter bort. Genom de trasiga persiennerna skymtar jag månen mellan det hastigt förbipasserande molntäcket. I taket hänger den gamla lampskärmen som lagats mer än en gång med hjälp av silvertejp.

Förmiddagen hade mest gått åt till att försöka trösta min flickvän och hennes syster och mamma från gårdagens möte med migrationsverket och när krafterna fram mot eftermiddagen började tryta fick vi nästa slag i ansiktet.

Telefonsamtalet kom som en chock, det kunde verkligen bli värre än vad det redan var. Tårarna från min flickväns kinder fick det att kännas som någon vred om en kniv i hjärtat. En nära annhörig hade dagen innan kört ihjäl sig i en bilolycka.

Omfamningar och tröstande ord, vad hjälper de? Vad vet jag om döden, vem är jag att säga att det ordnar sig. Jag vänder på mig igen, de här jävla spjälorna har en märklig förmåga att hitta alla nerver i kroppen. Utrustade med radar för att hitta ben i kroppen de kan trycka på.

Slutligen somnar jag och kan för några dyrbara timmar lämna allt åt sidan. Jag undrar vad morgondagen har i sitt sköte. Jag drömmer om hur jag står vid Stendammen en tidig morgon, ser mig själv paddla förbi i en kanot, så vaknar jag och ser Avishans vackra ansikte…

Stanna! Stanna! Jag måste vila Avishan. Axelbanden från min kameraväska skär in i huden och jag andas tungt samtidigt som jag torkar svetten ur pannan, jävla backe! Det är andra gången vi tar oss upp för den här till synes oändligt långa, branta backe, men förra gången hade vi bil.

Vi bestämmer oss för att bita ihop den sista biten, vi är snart uppe och då kommer det kännas bättre. Vi passerar den stora parkeringen och går vidare in mot sjön. Hoppas bänken är kvar, hoppas det ser ut som när vi var här första gången.

En pappa med sina två små glatt fiskande söner hälsar när vi går förbi och över den lilla bron vid fördämningen, nu är det inte långt kvar. Där, där är den!

Att jag träffade Avishan var egentligen ett mindre mirakel, det finns så här i efterhand en hel del om, men och tänk om osv.

Jag och en polare satt hemma och vi var ordentligt packade när vi ramlade in på en kontaktsida där jag dagen efter upptäckte att jag var medlem och hade en månadsbetalning att vänta i 2 år framåt!

Vad jag också upptäckte var att jag hade en stor hög med mail som väntade på mig och den stora frågan var, vad hände igår egentligen? Den morgonen hade jag en fruktansvärd huvudvärk och jag sov nästan halva dagen.

Efter en frukost vid tretiden på eftermiddagen bestående av en tallrik filmjölk satte jag mig vid datorn och läste mina mail. Det var helt otroligt vad många som hade skickat till mig, men jag slängde alla…utom ett.

Vi mailade en tid fram och tillbaka och så en dag för snart 6 år sedan så bestämde jag mig för att besöka Avishan. Jag hade varit i Kumla (nej inte fängelset) och besökt en god vän till mig och på hemvägen svängde jag in mot Skövde och parkerade utanför tågstationen.

Jag behövde inte vänta länge. Plötsligt så stod hon där med sitt svarta, lockiga hår och de chokladbruna ögongen. Hon hade en blå kjol med en matchande överdel, hon var vacker.

/Johnny Buchwald